från juli månad till nu

Vi trodde vi visste var vi hade varann,men ju mer tiden gick så gled vi mer och mer isär till allting bara sprack som en såpbubbla,Jag ville inte höra ord som jag skiter i dej och då bad jag han gå .Vad skulle jag annars gjort?Jag kände mig sviken av min man på grund av det lilla som vi hade kvar och han alltid skulle vara med sina kompisar,Jag satt ofta på nätterna och var orolig för han..Sen när han kom hem somna han och var trött dagen efter.Barnen såg han sova ofta och det blev väl en dålig syn ,och de vile kanske göra nåt med han nångång men det kändes som han alltid var upptagen med nåt,Vi förlorade känslorna för varann när ingen av oss visste ens hur det kunde ha lösts,eftersom han utvecklades åt ett håll och jag åt ett annat,Jag var ju dessutom sjuk och klarade inte av min vardag så himla bra efter hjärtinfarkten,försökte väl fungera normalt men det gick bara en kort stund,Nu bor jag ensam med fille och zanna och vi vet inte var Ove bor,Vi skulle låta han ta hand om Kita men han verkar inte vilja det längre då vet jag inte vad jag ska göra,,,har gråtit och varit väldigt jobbigt för mej kan inte hantera det här särskilt bra,men börjar lite smått nu att ta mig i kragen och sluta tjuta.Jag hoppas vi alla kan lösa det här på bästa sätt..

har ej varit här....på jättelänge