varför inte säjer jag bara,,
att separera är att ta itu med sina funderingar på sitt eget förhållande med sin man .Att känna sig mindre värd och att allt kommer före ens egna jag är inte ok,borde vara tvärtom.Mannen borde ta hänsyn och respektera kvinnan som den kvinna hon är och inte tycka hon är till besvär.När jag inte kan tillfredställa honom med hans liv utan den måste hela tiden fyllas på med gemenskap från vännerna annars går han under jorden då är det lika bra anser jag att han får ha sina vänner och sitt liv som han vill leva utan oss för sig själv.Jag tänker inte stå emellan det,jag har mina vänner jag med men barnen kommer alltid att vara i första rummet,så är det inte för han.När jag inte orkar får jag ta hjälp av dem som orkar mer,,kanske till och med av mina egna barn,men så länge de mår bra av att hjälpa mig så går det,lika bra som allt annat.Så känner jag nu.
Så here I come,,IM A SINGEL LADY!!woh woh oh wohoh..
men frågan är när börjar man leva sitt liv fullt ut?Är det när man inser hur mycket familjen betyder för en och hur mycket det betyder att jag eller barnen får vara friska,,det här är allafall en bild på mig när jag var i Spanien i somras och det var nog den första och sista gången som jag åkte utomlands,min hälsa tillåter inte fler såna utflykter,men vad kan man begära av sig själv egentligen vid 50 årsålder och en hjärtinfarkt och en propp i hjärnstammen,,liksom?
Tänker på dej vännen, och du ÄR varmt välkommen till mej och min Älskade hustru om du känner för att komma bort en stund.
SvaraRadera